Korset visar vem du är

Många kristna kopter i Egypten har en tatuering som föreställer ett kors på handledes insida, tatueringen fungerar som en form av ID-handling.

I ett samhälle som övervägande består av muslimer, skapar dessa tatueringar en känsla av samhörighet, många gånger redan från tidig ålder – en del barn tas till tatuerare redan när de är några månader gamla.

Traditionen att tatuera in kors i handleden har funnits i flera århundraden. Historisk sett har koptiska föräldrar tatuerat sina barns handleder i tidig ålder, för att de ska kunna identifieras som kristna om de skulle bli dödade, speciellt i tider när det inte har funnits någon annan form av ID-handlingar.

Än i dag finns det en praktisk funktion: Den som visar upp en korstatuering släpps in av kyrkans säkerhetsvakter utan problem, de som saknar kort måste visa upp ID-korten för säkerhetspersonalen. På Egyptiska ID-kort står det vilken religion man tillhör. Tatuerare kollar ofta sina kunders ID-kort i förväg, för att undvika missbruk.

Men tatueringen innebär också risker – det visar tydligt din kristna identitet, och därmed ökar risken att du utsätts för trakasserier.

Vi har besökt Egypten för att fotografera kristnas tatueringar och höra dem berätta om betydelsen av tatueringarna och de reaktioner dom väckt. Ta del av berättelserna på Facebook och Instagram.

Annonser

Frigivna efter 70 års fångenskap?

I år är det 70 år sedan staten Nordkorea grundades. Det var efter att man först lyckats befriat sig från de japanska ockupanterna och i efterdyningarna av andra världskriget som Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades den 9 september 1948.

Nationalhjälten Kim Il-sung – ”Den store ledaren” – valdes enhälligt till landets statsöverhuvud, vilket också blev starten på den familjedynasti som fortfarande kontrollerar landet. Det är också 70 år som är den beräknade medellivslängden för Nordkoreas invånare. Det innebär att i stort sett hela befolkningen vuxit upp och levt sina liv under ”Den fantastiska revolutionära familjen”.

På tal om familjen. Om en person i Nordkorea uppfattas som ett hot mot regimen, är det stor risk att hela familjen blir involverad och straffad på ett likartat sätt. Upptäcker man till exempel en regimkritiker eller att en person är kristen, kan hela familjen skickas till arbetsläger utan rättegång. Och ett arbetsläger i Nordkorea återvänder man sällan ifrån.

Enligt nordkoreanska dokument och vittnesskildringar från flyktingar och avhoppare sorteras alla nordkoreaner i så kallade Songbun-grupper. Det är ett sorts statussystem som kartlägger individer och ger en samlad bedömning av varje medborgares lojalitet gentemot regimen. Här dokumenteras personens eget beteende tillsammans med tre generationer av den egna släktens politiska, sociala och ekonomiska engagemang. Songbun används för att bedöma om en individ är tillförlitlig.

Systemet utgör också grunden för vilka möjligheter samhället erbjuder och kan vara avgörande för hur man lyckas skaffa livsnödvändig proviant. Landets 25 miljoner invånare har vuxit upp och levt under ett diktatoriskt styre i 70 år.

Hela befolkningen har indoktrinerats hela livet från morgon till kväll. Maktapparaten, polisstaten, angiverisystemet och Songbun är ett så effektivt kontrollsystem att landet ohotat har toppat World Watch List de senaste 17 åren. Kristna föräldrar vågar inte ens dela evangeliet med sina barn.

Symbolen för den ideologi som styr landet är det centralt belägna Juche-tornet, som är den högsta tillåtna byggnaden i huvudstaden Pyongyang. De 25 550 stenblocken motsvarar antalet livsdagar vid Kim Il-Sungs 70-årsdag. Kims monument är byggt av hårda stenblock. Guds familj består av levande stenar.

Peter Paulsson
Generalsekreterare Open Doors Sverige

Hur stoppar man en tsunami?

Om man följer den allmänna nyhetsrapporteringen är det lätt att gripas av missmod. Vad är det som håller på att hända med vår värld? Finns det inte längre några spärrar för vad man kan göra mot en annan människa? Håller alla gränser på att suddas ut?

Tilltar ondskan i världen eller prioriterar nyhetsrapporteringen fängslande rubriker på bekostnad av de goda nyheterna?

Den 10 januari släppte Open Doors sin årliga rapport över förföljelsen av världens kristna, World Watch List 2018. Jag har den senaste tiden läst igenom underlaget och de analyser som vårt forskarlag i Holland sammanställt. Det är ett omfattande material som summerar utvecklingen de senaste 12 månaderna.

Generellt sett kan man säga att förföljelsen av kristna är ett relativt tungt ämne, som pågår under årets alla dagar. Det är förstås en del av mitt arbete som generalsekreterare, som även påverkar min vardag. Men när man summerar ett års utveckling blir man överväldigad av alla de övergrepp, våldshandlingar och djävulska illdåd som kristna utsätts för av släktingar, grannar och myndigheter.

Under årets läsning har jag märkt av, hur en helig vrede börjat växa fram. Den progressiva ökningen och den lömska strategi som går att utläsa, har fått mig att känna att nu får det vara nog!

I allt fler länder betraktas inte längre de kristna som fullvärdiga människor. Myndigheter väljer allt oftare att se mellan fingrarna, när horder av hatiska våldsverkare attackerar kristna. Ett av de länder där denna typ av regimsanktionerad aggressivitet nu uppnått hisnande nivåer är Indien – världens största demokrati.

Faktum är att omfattningen av förföljelsen mot kristna bara fortsätter att öka. Det är tydligt att den globala förföljelsen blir allt mer strategisk och utstuderad. Årets rapport sätter återigen nytt rekord i antal poäng för länderna på listan. 215 miljoner kristna är utsatta för ”allvarlig förföljelse” vilket omfattar 58 länder. Detta innebär globalt att var tolfte kristen i dag är utsatt för allvarlig förföljelse.

Men finns det inga ljusglimtar? Jo, mitt i allt ont som sker är Gud trofast och den andliga lärdom vi kan hämta från den förföljda kyrkan är både utmanande och inspirerande. Men faktum kvarstår, förföljelsen fortsätter att välla in som en tsunamivåg över framför allt Afrika och Asien. Just nu handlar det om att få stopp på den islamistiska radikaliseringen och den tilltagande religiösa nationalismen. Ett arbete som Open Doors fortsätter att bedriva outtröttligt med Guds kraft.

Peter Paulsson
Generalsekreterare Open Doors Sverige

Att tro på den man inte känner

Om det inte redan är gjort, är det snart dags att plocka fram julpyntet, hänga upp julstjärnan i fönstret och tända det första ljuset i adventsljusstaken. Julen står för dörren.

Oavsett om vi associerar julen med gemenskap, julevangelium och Jesu födelse eller med stress, konsumtionshets och trängsel är det en tid på året då många svenskar, kristna som sekulariserade, besöker kyrkan. Det är julkonserter, adventsgudstjänster, julotta eller midnattsmässa.

Kyrkan är öppen för alla och oavsett religiös åskådning är man välkommen på gudstjänst. Friheten att gå på gudstjänst är så självklar för oss, att vi tar den för given. Men den friheten delar vi inte med våra trossyskon i Mellanöstern. Sharifa från Iran, som du kan läsa om i vår månadstidning (decembernumret), berättar: ”Även om jag tagit emot Jesus, visste jag knappt vem han var”.

Sharifa blev kristen genom sin kusin. Men när hennes kusin sattes i fängelse för sin tro, förlorade hon kontakten med den enda kristna person hon kände. Hon hade ingen att vända sig till med sina frågor och funderingar. Det tog lång tid innan hon kunde träffa andra kristna.

”Det finns så många välsignelser med kyrkan: Personer som kan svara på frågor om Bibeln, och personer som kan ge pastoral omsorg”, berättar hon.

Hennes berättelse är inte ovanlig. Kyrkan i Mellanöstern växer – människor kommer till tro på Jesus och evangeliet sprids som aldrig förr. Samtidigt ökar förföljelsen och Irans religiösa ledare ser omvändelserna som ett hot mot landets islamska konstitution, och många nykristna isoleras.

Kristna konvertiter i Iran saknar möjlighet att träffas öppet, få undervisning i Ordet och många saknar tillgång till Bibeln. Några träffas i små grupper, andra över internet och en del lever helt isolerade med sin nya tro. En isolation som behöver brytas.

De behöver få svar på sina frågor om vad det innebär att vara kristen. De behöver få höra om Abraham, Mose och hur Jesus stillade stormen – berättelser som många av oss fick del av i söndagsskolan.

”Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar?” Romarbrevet 10:14

Låt oss ta till vara möjligheten att gå till kyrkan, och komma med en förväntan att Gud vill göra något för vårt land. Men låt oss inte glömma våra syskon som längtar efter att få veta mer om Gud och be att det öppnas vägar till undervisning för dem.

Det pågår en väckelse i Mellanöstern, och det finns en stor hunger efter Guds ord!

Peter Paulsson,
Generalsekreterare Open Doors Sverige

Foto: Open Doors, kvinnan på bilden har ingen koppling till texten.

Vi lever i en konstant kamp

”Vi behöver era förböner, för vi förföljs för vår tro. Men du ska också veta att vi ber för er, eftersom ni förförs från er tro.” Det sa en professor från Nigeria, när han besökte Sverige för en tid sedan.

Under svåra omständigheter, som förföljelse, ”tvingas” vi ofta närmare Jesus Kristus. Han är klippan varifrån vi hämtar tröst, vägledning och frid. Det är hos honom vi finner trygghet. Djupast sett finns det inte något skydd förutom hos Gud. Det är ett starkt påstående, men allt annat är tillfälliga ”kryckor”.

Vi befinner oss i ett andligt krig. Vi har haft en lång period med både fred och religionsfrihet i Sverige. Men vad har det gjort med oss? Professorns ord kommer tillbaka till mig: ”Ni förförs”. Förförs av freden och vaggas in i en falsk trygghet. Förförs att dricka ur ”falska brunnar” (Jer 2:13) och hitta mening i tomt tidsfördriv.

När vi inte drivs till att komma närmare Jesus genom till exempel förföljelse, är det lätt att lockas till andra källor, som inte innehåller det levande vattnet, vilket gör att vi inte längre törstar efter mer.

I vår månadstidning kan du läsa om Beun som ber för sjuka, om hur folk blir helade när han ber i Jesu namn. Vi läser också om hur myndigheter och byborna blir upprörda över hans helandetjänst – så pass upprörda att han nyligen tillbringat fem månader i fängelse för att han evangeliserat och bett för sjuka.

Men vi får inte glömma att det inte är myndigheter eller lokala byledare som är det egentliga hotet. Den strid vi har att utkämpa är andlig och vi behöver förstå att vi befinner oss i en konstant kamp – oavsett om vi lever i Västvärlden eller i Laos eller något annat buddhistiskt land. Vi befinner oss i en kamp mellan mörkrets rike och Guds rike.

Låt oss vara medvetna om kampen och låt oss be för Beun och andra, som lever mitt i förföljelse.

”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” Ef 1:17-19

Peter Paulsson,
Generalsekreterare Open Doors Sverige

Förmedla hopp i en hopplös situation

Så länge jag kan minnas har konflikter eller krig i Mellanöstern kontinuerligt uppmärksammats i nyheterna.

Det är lätt att se området som en plats där krig och förödelse ständigt pågår, och till och med hör hemma. En plats där möjligheten till fred och försoning i bästa fall är svår uppnåelig och i värsta fall hopplös.

Situationen i vårt land, i våra liv och vår vardag är långt ifrån den situation som pågår i Mellanöstern. Det är nästan omöjligt att identifiera sig med de förhållanden som dessa människor lever under. Men som deras kristna bröder och systrar får vi aldrig acceptera likgiltighet eller hopplöshet inför situationen.

När det kommer till hopplöshet har vi som kristna ett särskilt uppdrag. Vi kan inte svälja krigets fasor och enbart se till antalet döda eller till pågående sammandrabbningar. Vi behöver förmedla hopp och ljus till kristna i Mellanöstern som kämpar för en annan framtid i sitt land och sin region.

Det är därför som Open Doors driver kampanjen ”Hopp för Mellanöstern”, en kampanj som sträcker sig över sju år. Vi är övertygade om att det finns hopp för Mellanösterns kristna, och vi vill tro på en framtid som sträcker sig bortom det vi ser när vi läser nyheterna.

I vår månadstidning kan du läsa om situationen i Syrien och Irak, och om hur kristna längtar efter att återvända till sina hem för att vara med och återuppbygga landet, kyrkan och samhället.

Du kan läsa om hur Open Doors, genom lokala samarbetspartners, hjälper befolkningen genom att förmedla mat att ställa på bordet, skolgång och hjälp att återuppbygga nedrivna hus. På vår hemsida hittar du vår namninsamling som vi startade förra hösten. Skriv på och stå tillsammans med våra syskon i Mellanöstern.

Genom ditt stöd har vi möjlighet att förmedla hopp till tusentals kristna familjer i Syrien och Irak, och vi kommer att fortsätta stödja dem så länge det behövs och uppmärksamma världens ledare på deras situation. Men framför allt vill vi knäppa våra händer i bön, och därigenom lägga Mellanöstern i Guds händer, för Gud kan skapa fred och frihet även där det ser helt omöjligt ut!

Peter Paulsson
Generalsekreterare Open Doors Sverige

Gud verkar mitt i förföljelsen

Förföljelsen har aldrig varit så stor som den är nu. Vi lever i en tid då minst 215 miljoner människor förföljs på grund av sin tro på Jesus Kristus. Enligt World Watch List har förföljelsen mot kristna ökat stadigt de tre senaste åren och kristna världen över möter allt mer våld och allt större förtryck.

Det är lätt att bli modfälld när man läser om den förföljelse som kristna möter, läget kan ibland kännas hopplöst.

Men vi får inte glömma att det finns en annan berättelse: det Gud gör bakom alla rubriker och negativ statistik. Aldrig har så många muslimer, hinduer eller buddhister kommit till tro på Kristus som under de senaste 50 åren. Vi är den första generationen som får vara med om att varje land har sin egen lokala kyrka. För bara några decennier sedan fanns det endast inresta kristna i länder som Mauretanien, Qatar eller Bhutan. I dag har dessa länder en levande gemenskap av infödda kristna. Det är inte alltid en stor gemenskap, men den finns och den växer.

Samtidigt är det inte lätt för de lokala kyrkorna – trycket ökar på både lokala kyrkor och Open Doors medarbetare att bistå nykristna med biblar, undervisning och stöd. Det finns ett starkt rop på hjälp.

Vid ett besök i Asien fick jag möta en man som suttit fängslad i 13 år på grund av sin tro på Kristus. Hans tid i fängelset hade varit svår och han hade börjat glömma mycket av den tiden. När han satt fängslad fick han regelbundet ris av sin fru, som i riset smugglade in små papperslappar med bibelord till honom. En liten sak kan tyckas, men de hade stor betydelse för mannen som orkade fortsätta. I sin mörkaste tid fick han kraft och uppmuntran att stå fast vid sin tro.

Det är viktigt att inte förbise de små handlingarna – en liten bibel kan ha stor betydelse för en person, en familj eller ett helt samhälle. I detta nummer blickar vi tillbaka på förra året, och ser vad Gud har kunnat göra genom dig och mig.

Bakom alla siffror, alla utdelade biblar och den undervisning som hållits eller nödhjälp som getts, finns kristna vars liv har fått nytt hopp, styrka och framtidstro. Framför varje bön för de förföljda finns förändring och en ny framtid.

Låt oss se tillbaka på det gångna året och känna tacksamhet över det Gud gjort, det han gör i dag och det vi ännu inte kan se.

Galaterbrevets författare skriver: ”Låt oss aldrig tröttna på att göra gott, för när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp. Så låt oss därför göra gott mot alla medan vi har tillfälle, och särskilt mot dem som tillhör trons familj” (Gal 6:9-10)

Tack för att du står tillsammans med den förföljda kyrkan!

Peter Paulsson
Generalsekreterare Open Doors Sverige